Alla Hjärtans Dag

Även kallad vändagen. Det är det idag. Jag minns från min tonårstid att jag önskade det skulle finnas i Finland. Det såg så mysigt ut då de firade det i Beverly Hills. Mitt favoritprogram som ung. Och visst ska jag erkänna att jag har tittat på repriser av serien även nu som vuxen.

Var första dagen i jobb idag. Skönt att komma sig ut bland folk. Märkte dock ikväll blodsmak i munnen och spottade lite blodstrimmigt slem. Det vita som är på operationssåren håller på att lossna. Såg att det var en liten blödning i halsen. Men det gör inget. Så länge det inte börjar störtblöda.

Kallt har det varit i många dagar redan. Och kallt lovar de bara framöver. -34 visade graderna i bilen då jag for i jobb i morse. Nu vill jag ha vår! Dropp från taket och en sol som värmer. Visst värmer solen redan, men i sånahär kölder så kan man ju inte njuta av den. I väntan på våren kommer här en bild på ljuvliga tulpaner som jag köpte till helgen och en bild på vår katt, i djup sömn under filten, jag tror jag vill bli en katt i mitt nästa liv.

Dag 11 post op

Äntligen en natt bakom utan värkmedicin. Men morgonen börjades ju nog med en burana. Panacod tror jag åker på hyllan nu. Den ger snabb effekt men inte länge. Dessutom innehåller den ju kodein, vilket omvandlas i kroppen till morfin. Inte bra i längden.

Fick höra en sån nyhet idag så jag vet inte om man ska skratta eller gråta. Hur är vårt samhälle igentligen uppbyggt. Är det så att jag som har mina rötter i kommunen vi bor i, ska behöva vara rädd för en skitstövel, som kan skada andra personer i sin omgivning. Bara för att han har suttit av sitt straff så har han rätt att komma hit igen och sätta skräck i en hel by! Han är ju inte ens härifrån utan inflyttad. Är det rätt att personer far omkring i skolor och varnar för denna person. Att våra barn ska behöva vara rädda för en person som de inte ens känner. Det är inte rätt tycker jag. Men han har sina rättigheter. Vi har också våra rättigheter att få leva i trygghet. Men tydligen finns det inte i några paragrafer...

Lycklig

Kanske är det medicinerna med triangel som gör en så lycklig idag. Eller att man inte har den värk som man väntade. Eller vårvinter solen som lyser där ute. Iallafall så känner jag mig väldigt lycklig. Över min familj, våra drömmar och mål. Med ett litet bildspel vill jag dela med mig av de lyckligaste dagarna i mitt liv!

Vår sons födelse 12.03.1999(tyvärr fanns inga skannade bilder på nyfödd son)

Vår dotters födelse 30.10.2003

Dagen då vi sa ja till varandra och blev äkta makar. 24.6.2005

Tonsill operation

Så har man det över. Tonsillerna avlägsnades för andra gången igår. Hade förberett mig på världens värk efter alla skräckhistorier som man har hört. Att operera bort tonsillerna i vuxen ålder borde vara väldigt smärtsamt och hemskt. Här sitter jag nu med en värk som känns lite då man sväljer, men även anginan är väldigt mycket mer smärtsam. Natten sov jag lugnt, vaknade två gånger, varav jag ena gången slängde in värkmedicin för säkerhets skull.
Operationen i sig gick väldigt bra! Enda gången på sjukhuset som jag hade ont, var igentligen då jag vaknade upp på uppvakningen. Märkte då jag blev väckt att jag grät. Inte grät jag högt utan tårarna rann. Troligen kroppens sätt att sända ut smärtsignaler utan att man är medveten om det. Men fick värkmedicin iv och den känsla som kommer en minut efter medicinen är svår att slå. Vad är det månne de ger? Morfin eller? Känslan sprider sig i hela kroppen, man blir lugn och känner hur allt blir så mycket bättre. Sånadär gånger förstår man att folk kan bli missbrukare.
De ringde just från sjukhuset för att höra hur jag mår. Om jag har blött och behövt använda ispåse. Om jag har fått sova. Sjuksköterskan i andra änden lät väldigt förvånad. Hon får väl för det mesta höra dessa skräckhistorier hon också. Men det kan ju hända att värken blir värre ännu. Men jag lever på hoppet!