Så har man det över. Tonsillerna avlägsnades för andra gången igår. Hade förberett mig på världens värk efter alla skräckhistorier som man har hört. Att operera bort tonsillerna i vuxen ålder borde vara väldigt smärtsamt och hemskt. Här sitter jag nu med en värk som känns lite då man sväljer, men även anginan är väldigt mycket mer smärtsam. Natten sov jag lugnt, vaknade två gånger, varav jag ena gången slängde in värkmedicin för säkerhets skull.
Operationen i sig gick väldigt bra! Enda gången på sjukhuset som jag hade ont, var igentligen då jag vaknade upp på uppvakningen. Märkte då jag blev väckt att jag grät. Inte grät jag högt utan tårarna rann. Troligen kroppens sätt att sända ut smärtsignaler utan att man är medveten om det. Men fick värkmedicin iv och den känsla som kommer en minut efter medicinen är svår att slå. Vad är det månne de ger? Morfin eller? Känslan sprider sig i hela kroppen, man blir lugn och känner hur allt blir så mycket bättre. Sånadär gånger förstår man att folk kan bli missbrukare.
De ringde just från sjukhuset för att höra hur jag mår. Om jag har blött och behövt använda ispåse. Om jag har fått sova. Sjuksköterskan i andra änden lät väldigt förvånad. Hon får väl för det mesta höra dessa skräckhistorier hon också. Men det kan ju hända att värken blir värre ännu. Men jag lever på hoppet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar