Torsdag eftermiddag

och nästan hela familjen är samlad igen. Maken är ännu på jobb men borde dyka upp om nån timme. Det känns tomt att vara ensam hemma. Jag är inte van med det. Då barnen var i dagvård var de hemma med mig om jag var sjuk. Ett undantag var då dottern var lite på ett år och jag blev gallopererad. Då var hon två dagar i dagis, eftersom jag hade stränga order om att inte lyfta henne på några dagar. Nu då båda är i skolan måste jag vänja mig med tystnaden och ensamheten. Vill inte tänka hur det blir om 10 år, då båda börjar bli vuxna. Ibland är det skönt att bara tänka på sig själv, men då vill jag helst umgås med maken och /eller med våra vänner. Gillar inte att vara ensam. Jag tycker om att ligga och läsa och det är tyst omkring mig, eller att sitta vid datorn, men då är familjen i en annan del av huset. De är ändå hemma.

Idag då jag satt och väntade på dottern vid skolan spelade de låten Ei med Maija Vilkkumaa på radion. Jag förflyttades sju år tillbaks i tiden, till 30.10.03, till ett sterilt operationsrum med starka lampor. Fullt med främmande människor. Där låg jag ensam och ledsen för att inte maken fick vara med. Vår dotter skulle födas. Även hon med snitt, precis som sin broder. Båda med brådskande sådana. Då spelade de låten Ei i radion även där. Jag låg och lyssnade på den och tänkte att vilken passande låt. Jag var nästan 100% säker på att barnet var en flicka och låten handlar om en mamma som inte låter sin dotter göra vad dottern igentligen vill.
Idag kom den då jag satt och väntade på dottern utanför skolan och jag tänkte, vart har åren tagit vägen!
En ännu lite lustig sak var att vi på sommaren -03 på gatan i Helsingfors mötte just Maija Vilkkumaa, jag var då gravid med dottern.
Här finns en lugnare version av låten.