Onsdag

Skönt, halva veckan är förbi! Och helgen närmar sig. Imorgon julfest på dagis jag jobbar på. Blir en lång dag. Men det är ju inte julfest så många gånger om året. Lite övertidstimmar skadar inte heller, med tanke på ledigt i mellandagarna.

For med barnen och simma efter jobbet. Skönt var det och ganska så varmt i vattnet. Simhallen i vår kommun ska renoveras, så den stängs fr.om måndag och till sista januari. Den är nog verkligen i behov av renovering. Endast några småsaker har gjorts sen jag var liten flicka. Inte för att det är så många år sedan, men väldigt slitet är det iallafall...;)

Sålde just bort sonens gamla slalomskor. Oj vad många som hörde av sig då jag hade annons på Findit. Men det var väl pga att priset var väldigt humant. Mera täcktes jag inte begära. Skorna var annars i bra skick, men kanske inte de vackraste. Massor med skråmor, men så blir det ju då man åker mycket.
Sista tanken då jag tittade på skorna var en hemsk dag i januari 2009. Min telefon ringde runt halv 8 på kvällen. Sonen var i slalombacken och det var han som ringde, trodde jag. Istället var i andra änden en kvinna som frågade om jag var hans mamma. Hon berättade att hon var hos sonen i backen. Han hade fallit och inte kommit sig upp själva. Trodde inte det var så allvarligt, för kvinnan i andra änden sa bara att hon hade lovat ringa mig att jag skulle komma dit, så jag satte mig i bilen för att köra och hämta honom. Maken for för att fixa dator till bekanta på samma gång. Väl framme och då jag hade hittat honom och hon som ringde, låg han där på rygg, var han hade landat och sa att han inte kunde stiga upp, det tog så sjukt i ryggen. Kvinnan berättade att ambulansen var på väg. Minns inte vad jag tänkte då, paniken välde fram. Ringde maken och min mamma för att ordna skötare åt dottern. Första delvårdsbilen anlände lite före ambulansen. Massor med hjälpande händer, stödkrage, hård bår var sonen spändes fast. Åkte med sonen till sjukhuset i ambulansen. Försökte trösta honom då han grät och titta åt annat håll och blinka bort de envisa tårarna som kom i mina egna ögon. Han skulle inte få se att jag var livrädd. Tusen tankar for igenom mitt huvud. Förlamning, ryggskada, rullstol... Lika mycket hjälpte det mig då ambulansvårdarn skojade med sonen. Om blåljusen som syntes i den mörka kvällen. Men inom mig grät jag.
Att vänta på besked var otroligt jobbigt. Men till all lycka hade han haft änglavakt. En förändring i hans ryggrad finns, men ingen kan säga om det är medfött eller kommit vid olyckan. Än idag har inte stället var olyckan hände något skyddsstaket. Trots att backen svänger vid det stället och kanten är ett stup med stora stenbumlingar. Då var det inte så mycket snö och han hade slagit sig i stenarna. Tack och lov hade en äldre person på skidor sett det. Som sen hade meddelat andra personer på plats om en pojken som föll ner, och inte hade stigit upp igen.
Varje gång jag har sett slalomskorna sedan dess så ser jag britsen han låg på på akuten. Hur personalen och vi hjälptes åt att försiktigt ta av hans skor. Nu är de skorna hos en annan pojke, vi hoppas att de inte är med om flera olyckor.